Roger Fjellström Villkorlig barndom – en memoaressä (2016)

Några bitar ur Roger Fjellström

VILLKORLIG BARNDOM – EN MEMOARESSÄ

 

Det gällde att se framåt allt vad tygen höll. Genom revorna avlöste världarna varandra. Skallberget, Stockholmsförorter. En något längre tid stannade vi i det innersta och lägsta hörnet av bakgården till Hägerstensvägen 138-140-142, Aspudden.

Aspudden ligger strax utanför Hornstull. Det är en av Stockholms äldsta förorter, på 50-talet huvudsakligen befolkad av arbetarklass och sådana utan vare sig arbete eller klass. När man flyttade därifrån behövde man visa upp intyg att medhavt bohag var fritt från ohyra.

Jag har funnit ett dokument från Anticimex bland farsans och morsans efterlämnade papper, bohagsinspektionsintyg No 38149, som garanterar nämnda frihet när vi flyttade efter två år. Inspektionen kostade 5:10, inklusive reseersättning.

Vår gård omslingrades av en u-formad huskropp så hög att sol aldrig nådde första våningen. Vi bodde så långt ner att Uffe inte bröt ett enda ben när han ramlade ut genom fönstret.

Det var bra att man slapp gå onödiga trappsteg och det var bara vilsamt att fönstren låg mot norr, tyckte Eva och log.

I varje ända av den ovala gården fanns ett öppet skjul med dubbla rader av soptunnor. Där fick man passa sig för råttorna som sades älska barn.

Buskagen intill skjulen kvirrade av gråsparvar. I alla takkanter häckade duvor. Råttorna fick gift, duvorna blykulor. Man skulle vara gråsparv för att klara sig; de var för många och små att pricka.

Annars vistades inga där; bakgården var ett ställe där man ställde sin cykel och dit man gick med sina sopor, eller hastig sneddade över för att komma till eller från källaren.

Det slamrade ideligen från skjulet utanför våra fönster.

På gården lärde jag mig cykla, med hjälp av en lånad damcykel. Det kostade skrubbsår och blåmärken, för de vuxna hade viktigare saker för sig än att springa och hålla i en pakethållare.

Annars drev man kring kors och tvärs i Aspudden, ända bort mot Gröndal, och försökte komma till tals med tillvarons flyktighet.

Lekis och fritids var självstudium, kostnadsfritt.

 

*

Jag sov oroligt, inte bara för att Uffe och jag låg och sparkade på varandra i sömnen där vi skavfötters delade kökssoffa. Utan också för den hemtama sak som på nattligt upplysta håll hade börjat kallas Ångest.

Den smög lite varstans.

Nyligen läste jag att Stig Dagerman vid den här tiden satt i en lånad lägenhet i våra kvarter, rökte, svettades, spelade jazzskivor och knackade maskin på nätterna. Det blev antagligen Vårt behov av tröst. Det måste ha varit jag som förmedlat ingivelsen, våra nakna ögon hade mötts på trottoaren.

Eller var det tvärtom, att Dagermans synkoperade knatter efter en del kringelkrokar genom universum trängde in genom vårt otäta köksfönster, sökte och fann min våglängd och rörde mig ödesdigert med sitt svettiga språk.

Han skrev för oss alla, vi obegripliga, lättsvedda barn.

Bakgården i Aspudden kom tillbaka när jag själv tio år senare började knattra maskin. Jag gjorde dikt av den. Sedan kastade jag dikten, i ett försök att bli kvitt dess föremål.

Fjorton år senare insåg jag att det inte hade lyckats. Då skrev jag en rekonstruerad version av dikten. Den finns i min första diktbok, som fick namnet Andnöd. Dikten handlar om att alla är borta och att jag cyklar runt runt på den tomma gården.

Det är inte sant, för jag cyklade också in i väggen.

 

*

Klockklang väller in.

Jag befinner mig på Hägerstensvägens grå framsida, en några nyanser gråare dag i storklockors dön.

Över hela kvarteret, över allt i stadsdelen, ja från stadens och förstadens alla klockstaplar blandas dova klanger, som att himlen hade öppnat sitt bröst och självaste Gud bjöd beklämdhet ur sitt djup.

Det är inte varje dag som Gud låter upp stämman, det förstod jag från S:t Sigfrids söndagsskola. Det var annars bara när Han firade att Han baxat in lagens stentavlor i famnen på Moses, och när Han för säkerhets skull lät översteprästerna spika upp Hans son Jesus på ett träkryss som reklam för Sin verksamhet att frälsa mig från mina synder.

Möjligen pustade Han också högt när Han hjälpte till att rulla bort den tunga stenen för Sonens grav så att Denne skulle kunna komma hem igen och vila upp sig från jorden i Sin himlasäng.

Nu gällde dånandet att vår kung, Gustaf den Femte, hade tagit av sig glasögonen, dragit in ytterligare på sin skrangliga kroppshydda och till sist gett upp sin kungliga anda.

Folk var förvirrade, de gick kors och tvärs, över körbanor och spårvagnsspår. När Gud dånar torde allt upphöra utom ihålig hjärt-klappning.

Ibland finner jag mig inringad av folkmassa, ibland står jag på trottoaren omgiven av ingen alls. Men sedan går jag med familjen, och då går det undan, för pappa är med, han ligger tre steg före. Han är möjligen också lite omskakad i maskineriet, för normalt brukar han ligga fem och mycket längre steg före.

Han är framåt, Alf, det säger alla.

Eftersom det var ovanligt mycket folk ute kan han vissa bitar ha hållit mig i handen, vilket betydde att han släpade mig efter sig. Man vill inte gärna att ens son ska råka slinka med i någons begravning.

Det måste ha varit en söndag, för alla andra dagar arbetade han. Det går att kolla. Ja, dödsdag var söndagen den 29 oktober 1950.

Familjen hade ingen relation med de fyra tidigare Gustaferna men väl med denne femte. Han var kungen som gjorde farsans och min födelseort Boden till stad, och det gjorde han till farsans födelse. Kanske därför som Alf tyckte sig så märkvärdig och överlägsen.

Närmare än så kom vi aldrig kung Gustaf. Han satt aldrig bänkad hos oss och blev kallad V-Gurra och svettades och bolmade när vitduksbordet var fullt av glas och flaskor. Hans namn singlade emellertid ibland i luften vid sådana tillfällen, och han själv kunde eventuellt ha smällts i bordet, för där förekom ofta såväl drottningar som kungar.

Kungar dyker upp och kungar försvinner in i högen, blandade med oss lankor, sedan omgiv och ett nytt nästan likadant parti.

Det är livet när man drar spader.

En tidigare tid fanns vi faktiskt vid ett hov. Det var Johanneshov. Själve Johannes höll road distans och var givmild i sin nåd. Han ägde tiden, som här kände sig hemma hos sig, och han tog emot min blyga uppvaktning.

Johannes rådde över ett bagerike vars baksida vätte mot vår gård och ur dess halvöppna port kom de noblaste dofter. Jag fick ibland komma in genom porten för en gyllene dröm, ett wienervalsat bröd och någon gång en gräddprinsessa.

Transportmedlet i hans rike var luftiga påsar vita som änglar och märkta med hans guldkrona.

Hos oss brukade man skratta när en kung smällde i bordet. Det gjorde inte jag när Johannes och hela hans hov slängdes och leken blandades om.

Det gjorde inte de andra heller, den där dånande söndagen, det hade varit opassande för kung och fosterland.

Detta var i alla fall en stor dag, en intressant

och på något sätt berusande.

 

*