Tre prosadikter och två porträtt från Nordingrå

FlugGud

Nu är det morgon. Frukost! Nybakat bröd, vinbärste, äpple, poesi… Efter en lång välnjuten frukoststund samman med mäster Händel går jag ut i hallen, gryningskorven på väg mot mål. Och där, runt rutorna i ytterdörrens fönster, sitter de, en tio – femton stycken, helt små, aningen bleka, orkar inte surra så mycket med varann, dagens skörd av flugor, avvaktande att jag ska komma och släppa ut dem. Si, med den mäktigt porlande Water music i bakgrunden öppnar jag som en god gud dörren, genom vars glas de redan länge glimtat facetter av tillvarons ljusspel, och låter dem som en yster skolklass på avslutningen svirra ut i världen. Några trögisar måste jag med handen hjälpa på vägen. Sedan glider jag med upplyft sinne in genom den halvöppna dörren till dunklet med den väntande tunnan. Lev! flugskitar, lev lyckligt, mina flugor.

*

Ormbunke

Ormbunke. Det måste ha varit en maj som ni fick detta namn; som nu, i den gröna vaggan, hos skogsbäckens snabba munspel för granarnas rötter, omgivna av vackert blinkande skock vitsippor och de vana kabblekorna, solens dirigenter. Ormbunkar, bara till hälften utslagna, med topparna hoprullade, framåtböjda, som huvuden: en krets av resta ormar, de skyddar varandras mjukhet, inåtvända, i bedjande, magra ryggar utspända som kobror, en oerhörd anspänning gjord vinglätt i den gemensamma samlingen – en färd upp ur den kärva, kalla jorden in i en blå andedräkt; ett fall uppåt, kast bakåt, vilket oupphörligt måste balanseras för att landningen ska lyckas, att mottagandet blir givandet. Ormbunkarna, den tysta gruppen intill andra grupper av andlösa, somliga klungor mindre, andra större, en koloni på främmande mark i som några årmiljoner på nytt prövar försöket att förnimma ett oerhört – och slutligen, åter och åter, som öppna, växande händer finner i vinden.

*

Vågs fjärd

Över den nymålade sjön penslar Skaparen in några revben i himlen. Försiktigt följer där några kantrade bröstkorgar, genomlysta och alltjämt granskade, med blekblåsta utpustade lungor hastande förbi, fransade och tillplattade av gyckelvindar. Ett väldigt huvud, av tusentals mindre sammansatt, skruvar sig långsamt och generat fram genom etern, grimaserar åt denna oförmodade upphöjelse högt över skog och skorsten. Lösta hjärtan, lättade fötter, återupprättade knän, smidiggjorda höfter, famnande, böljande armar – tar sig fram från alla hålla, ensamma eller tillsammans i ringar, kedjor, skulpterande i fantastiska formationer. Suveräna tarmar, fullständigt avförda, ångar svällande av andlighet fram som loja tåg, alltmedan lever och njure som blommande segel tävlar i sävlighet. Händerna har gått i förväg och lämnat kvar endast ett spritt  fingeravtryck, esoteriskt sigill över hela transporten – ögonblicks skugga och glimt i den bottenlösa irisen.

***

Isprinsessan i Järnsta

Tänker på, nej känner lukten av gamla vackra Anna i granngården, jämngammal med seklet och som dog på sitt åttiosjunde, strax innan vi reste till Danmark; i hennes hus var alltid ett lätt os av vedspis, piss, uppvärmda köttbullar – och de underbaraste kakor, med de spröda rånen, gjorde i gamla järn, som särskilt utmärkte sig.

Hon bodde ensam med katten sedan hunden Moppen dött, och bara med djuren sedan systern Jenny dog, dessförinnan var de två ensamma i många år, från det att brodern gick bort; ingen av dem blev gift, kanske bidrog det till att Anna gärna såg mig och till sist gick med på att låta mig köpa huset som så länge varit i hennes släkts ägo, huset där hennes farfar fötts.

Annas kakor och kokkaffe… ”Jaa, det är bara en katt, men ett sällskap ändå. Sitt! Tänk, jag minns – ”. En hal dag som denna minns också jag, att man kunde få se henne komma på blankslitna stövlar med en träkäpp i handen på väg upp till vedboden, isväg utan ett sandkorn: långsamt, försiktigt, precist –. Av snålhet, sades det, för att hon inte ville kosta på sig nya stövlar och slösa bort pengar på grus. Inte ens en käpp med krycka och spets hade hon, utan nyttjade en pinne från logen. Men för mig var anledningen den att hon måste upprätthålla formen som isprinsessa. Ingen som inte halkat sig igenom en vinter i Nordingrå kan rätt förstå hennes konst, en av de få en hemmaflicka som det aldrig slösades med skridskor på kunde utöva.

Hon var ingen ängslig dam. En cancer hade hon överlevt på sin envishet. Den medförde enda besöket i huvudstaden. Körkort hade hon tagit med glans efter sextio års ålder, och Volvon hade hon klarat nedför branta, slingriga Kiörningsbacken och ända till kyrkan utan fungerade broms.

Hon föll aldrig.

Risken höll henne ung.

På somrarna kunde hon, trots att alla varnade henne, ensam ge sig av på tur upp i skogen, skulle plocka sig några hallon, titta efter om det alltjämt växte något på kantarellställena. Och titt kom hon gående på den halvt igenvuxna stigen genom skogsdungen till mig.

Sista gången hon kom var en solig septemberdag, det var kort innan vi skulle resa. Jag, min fru och vår ettåring var ute och samlade ris till en eld när hon plötsligt dök upp, gick mycket sakta, en aning vingligt. Då hon stått en stund hos oss vid elden och skulle byta ställning, störtade hon plötsligt i marken. Så låg hon där, tyst, med öppen mun och blinkade, utan att riktigt förstå vad som hänt.

När jag hjälpt henne upp satt hon mycket stilla, tittade sig om som såg hon allt liksom rentvättat, och som om all gammal grämelse, all förväntan och all oro släppt. Jag ledde henne till ett bord och hon fick sig kaffe. Hon låtsades som inget särskilt inträffat, men var märkvärdigt ljus, skämtade, nästan uppsluppen.

När jag körde henne hem och hon nerifrån stora vägen tittade upp mot sina förfäders gård, uppmärksammade hon de vitmålade fönster jag satt in som lyste mot den grå och spruckna brädfordringen.

Järnsta, Nordingrå

– Å, så fint det har blivit, sa hon. Ja se, det här var en vacker dag!

Jag lämnade av henne vid ytterdörren. Väl hemma kröp hon ner i kökssoffan, brydde sig inte om att laga mat, klev inte upp mer.

Efter några dagar kördes hon till sjukhus, efter några veckor var hon borta.

*

Thage Nord…ingrå

– Se! Från bakom huset virvlar plötsligt en vit sky som stiger och skingras i sina beståndsdelar, rallarrosornas yviga, lätta moln med sina frön som last.

Hela luften fylls nu av sommarens uppbrott.

Thage har pustat ut för sista gången.

Nordholm driver bort.

Bönderna kör förbi i sina traktorer.

Barnen leker. Ormvråken stiger tung efter ett missat byte. Moln, sol. Eftersommaren skälver och bänder i björklöven. Men rönnen har inga bär i år.

Rallarrosor och de glödande rönnarna var målarens älsklingsmotiv. Thage hade väntat på rönnbären och förundrades över deras frånvaro.

Rönnen, som i förväg känner vinterns kyla och ger sina frukter efter dess mått, hade plötsligt tystnat.

Nordingrås landskap som konstnären Thage gjorde till sitt, hade också tagit honom till sin.

Under flera år umgicks vi. Vi bodde på var sin sida om ett berg. Många gånger såg jag från min sida av berget regnbågen slå ner på hans sida. Jag beundrade och avundades målaren som så fick sin färg, och i min stuga började jag själv försöka fresta regnbågen.

Vi var båda mycket ensamma. Det var alltid jag som fick ta kontakt och gå över. Men när jag kom gjorde han alltid lite fest. Han stekte kotletter, bryggde kaffe och osade Marlboro. När jag tittade på hans målningar, som fyllde väggarna, blev han generad. ”Å, den där. Den är gammal, ser du, mycket gammal!” Aldrig talade han med entusiasm om något han målat. På sin höjd gav han besked om att han kommit igång, eller att det inte gick så tokigt. Men en skygg lyckoglimt i ögat sa att han gjort något fint.

Thage hade en ömsinthet och generositet som gjorde att man tyckte om honom. Ogärna talade han om sig själv, om sin uppväxt, eller tiden på sjön, och han undvek att tala om sina framgångar, snarast urskuldade sig, och ställde frågor som fick den andre att komma igång med att prata om sitt; han var en god lyssnare, kanske lika mycket av önskan att själv sitta dold som av medkänsla och intresse. En osäkerhet och rädsla hos honom som gjorde att man vill ge. Cigaretterna löpte stafett, och de hann ifatt honom till slut.

P1000224

Sällan förekommer människor i hans målningar från de senare åren. Människorna gjorde honom nervös. Finns de, sitter de ofta bortvända eller tunga, stumma i en trädgårdsmöbel. Deras former är klumpiga, förefaller malplacerade i landskapet. Ibland målade han bort dem. Först när Thage befann sig ensam i en vitsippsbacke vid Vännerstaviken eller var ute vid ett höstligt Rotsidan, infann sig färgerna, lättheten, lyftningen. Det var vad han sökte, vad han ständigt inväntade, och vad han gav ifrån sig. Blommorna och träden som hans sjungande nervtrådar.

Var han en – stor målare? Jag vet inte och det intresserar mig inte särskilt. Han var en målare, målare som tyckte det var kletigt att hantera färgtuberna.

Naturligtvis ville han vara en stor målare. Stormålare.

Sjuk tog gamle kramforsgrabben ut sina sista krafter på vad som skulle bli världens största akvarell, beställd av finansmannen Fischer för Bollsta Folkets Hus och Guinness Rekordbok. ”Nej, verkligen inget märkvärdigt alls…”

Den hängdes upp med en tvåmeters remsa vit, en femtedel av målningen. Jag tror den gills ändå.

Thage hade ödet att få sin dödsruna publicerad drygt ett halvår innan han verkligen gick bort.

Också denna gång ska du nog överleva.

Thage, ingången i sitt landskap.

Thage Nord..ingrå.

***

/Den första texten publicerades i Galago nr 6 1983, de övriga i tidningen Vi i Nordingrå 1997.

Ur Molningar Tankestyckat

En ny dags andning. Gå.

Den räfflade sanden som en utochinvänd magsäck.

Bak klitterna står en liten pojke stadigt på marken, håller i ett snöre, hela den krängande, vitstrimmiga skyn är hans drake.

Gå.

*

Livet spelar vitt, Döden svart – men båda måste lika mycket på de svarta rutorna som på de vita.

Livet står, Döden drag… Vad är detta? En oformlig pälskropp i det höga gräset vid vägkanten, plötsligt fyra ögon, och två svarta kattungar som skuttar iväg på vita tassar.

*

Tics? Problemet är dina öron, på jorden som överallt tickar –

*

Den lokala miljöstriden, somliga påstår att den handlar om inte ett barr. Kommunalpolitikerna i Ribe är förbannade på länsstyrelsen som anser att det nya kolkraftverket ska behöva en dubbelt så hög skorsten. 200 meter. Röken är tydligen ett riksintresse för den statliga repressentanten, rent av ett nordiskt.

Höj! Ribban ska upp. Hopp, gott folk.

*

Vad storsträvan lite släpar efter sig – släpper småningom oerhört i rörelse.

*

Inte vända sig om, inte se tillbaka, råder sagan, då blir vi till sten.

Efter syndafloden tog Pyrra och Devkalion på Delfioraklets uppmaning upp stenar från marken och kastade dem bakom sig och dessa blev till människor.

Kan vi bli människor förrän vi varit sten?

*

Kommer att tänka på fotografiet av Friedrich Wilhelm Nietzsche. Se människan. Den mjälla, skolpojksfräkniga hyn, den kultiverade benans skarpa plogfåra som skär ner i skallen, tiltar den västra hjärnhalvan över den högra, uppreser en hög svart våg över uddens branta klipphäll, utsikten med flackande, korsvisa sökljus. Strax nedom, det djuriskt stora buskaget, som försöker dölja en grotta, eller täppa till människans övermodiga käft med de darrande läpparna.

Skådaren som hyllade makt, ville övermänniskan och avlade nazismen. Stupad debil på tröskeln till det hypertrofierade tjugonde århundradet.

*

Inte förväxla det siktade med sikten.

Nej.

*

Gör ett experiment (fysik).

Kyss först din vän, en flödig, saftrik, omsorgsfull kyss, slicka henne rentav i örat. Tag sedan och samla din saliv, som nu borde vara riklig, och applicera den under så diskret frambringande av ljudligheter som bara är möjligt på ett stycke nyrivet hushållspapper, torka sedan bort flottfläckarna på bordet efter er stämningsmättade måltid med detta utmärkta, allergisäkra, oparfymerade, fosfatfria rengöringsmedel.

Studera nu skillnaden, den raka motsatsen i reaktion på din orala matsmältningsvätska: det som nyss var ett kärlekandets ypperliga essens, är plötsligt något värre än den sura disktrasans vidrighet. Skulle hon sedan i vrede över din taktlöshet i stället för att kasta disktrasan på dig, ta och spotta dig rätt i synen, observera nu hur din nyss så fördomsfria, laborerande inställning skrynklas ihop till yttersta flata bestörtning och ditt bottenlösa raseri börjar går upp i limningen – för samma muns överförande av samma vätska som ljuvt nyss.

Vad spott?

Vilka vi?

Spott in spe.

*

Marilyn Monroe, filmstjärnan, århundradets mest åtrådda och dyrkade kvinna, själva symbolen för kvinnlighet – av sin man, Arthur Miller, beskriven som den tråkigaste kvinna han känt, och förmodligen den olyckligaste: en frigid med en förkrossande förmåga att förföra, en oälskad med bedövande talang för att göra sig älsklig, en svårt osedd som lyckades göra sig till blickfång överallt, samtidigt som hon oemotståndligt vidgade klyftan mellan vad hon var och vad hon spelade fram för världen; klyfta som odlades till avgrund, som barmhärtiginnan till sist försvann ner i när den obarmhärtiga tiden började hinna ifatt henne.

*

På den lite mer desillusionerade europeiska kontinenten är hennes motsvarighet i storlek kanske den lilla sparven, Edit Piaf, med skälvande stämma och hela kroppen vibrerande av kärlekssånger med ofelbart tragiskt slut; sitt korta liv igenom med sången jagande kärleken, lyckan, uppskattningen, så helt övertygande och strålande leende var gång hon inför omvärlden kunde uppvisa en ny trofé och nya triumfer, med allt mer utmärglad kropp, förtärt ansikte och händer värkande och förtvinade av obotlig beröringssorg.

I USA gäller kroppens charmerande naivitet, i Europa sinnets.

Det fulländade bedrägeriet, oskuldens högsta potens, är vad publiken så lidelsefullt dyrkar i båda fallen.

Både Monroe och Piaf var barn tidigt övergivna av sina fäder som de aldrig lärde känna, de hade en sinnessjuk mor som inte kunde ta hand om dem, de fick växa upp hos likgiltiga släktingar som utnyttjade vad som gick hos dem, tidigt tillvanda våldtäktens och horeriets ofrånkomlighet. Inte ens sina egna namn tog de med sig in i Lyckan.

Ur ruinen Piaf vill publiken gång på gång höra det sista skrikets trösterika marschackord för oskuldens arméer: ”Rien! rien de rien – non je ne regrette rien!”

Av Monroe behåller man glansbilden av en fräscht leende mjuk ung katta villig att låta sig kelas och bestigas av vem som, katta som närmare förvandlas till sfinx.

Sedda, åtrådda, älskade av – andra skuggor, skuggor olyckliga för att de tror andra lyckliga, overkliga för de tror andra lever det verkliga livet.

*

Skuggor uppfyllda av massa.

*

Fort!

Att lyckas, genast, ha det i land, omedelbart, komma fram! trots att man inte säkert känner om vägen finns där eller ej, inte vet var ens fötter går an och ens tanke uppehåller sig – denna kroniska sats hos människorna i kroniskt trångmål.

Väderspända och snedlastade knuffar vi oss runt, oupphörligt olyckande varandra.

*

Flyta med, som en kork på vattnet… Auguste Renoir, den populäre, målande sina grisskära svällande barnkvinnokött med dockaktigt döda blå ögon, lika skållade slaktdjurskroppar, pyntade till skräll idyll för salongernas kylhusväggar, outhärdliga vid närmare betraktande – en annan beröringsreumatiker, som till sist måste låta binda penseln i sin förvridna hand för att kunna fortsätta sin välsignade skönmålning, härför mycket beundrad av konstälskarna.

Auguste, Den vördnadsvärde; Auguste, Type de clown. I alla händelser herr Återsvart.

*

Gipsvit i ansiktet och med damm i lagerkransen ser Dante från väggen ner på mig med ena ögat, det andra kan inte låta bli att skela ut genom fönstret mot gräset, ack nej, långt ifrån Florens’ gröna. De mörkgrå rynkorna mellan ögonen ser ut som två diskreta, ofrivilliga horn och kring munnens stolta helgedom har ett salvelsefullt förakt grävt dubbla vallgravar: Alla odöpta, tvivlare, hedningar, greker, österlänningar – hade han sett i Helvetet, var så säker! samman med allsköns trolöst florentinskt patrask…

*

Om man räknar från Buddha Gothama och de grekiska försokratikerna har mänsklighetens medvetande nu nått sin fulla myndighetsålder, i århundraden räknat.

Men förmodligen är årtusenden den giltiga enheten, eller årmiljoner.

Hur långt har vi alltså kommit – till två? 0,2?

*

Enda raka att förstå Sokrates som en filosofisk trickster som intar olika ståndpunkter på prov, visar det grumliga i alla insikter – omskakande men ofattbar för dogmatikerna, vilka såg honom som elitist, förförare eller frälsare, alltefter behov.

Följaktligen gjorde både cyniker och stoiker, skeptiker och platonister anspråk på arvet.

Individ i en tid av partier.

Ifrågasättare i en tid av övertygelser, som man till sist fann alltför prövande därför att ynglingar som slängt käft i hans sällskap senare blev förrädare mot den athenska demokratin.

De ansvariga valde att se ett samband mellan Sokrates och upplösningen av moralen och samhällsordningen, och den klurige fridsamme fick plikta för de besinningslösas dåd.

Något egentligt försvar brydde han sig inte om. I stället drev han fräckt gäck med sina domare.

I dödscellen skojade han t o m om att döden var det mest eftersträvansvärda i livet och att filosofer egentligen borde ta livet av sig.

Också Sokrates fick ju sin skuldtyngde evangelist, aristokratsonen Platon, bara i tjugoåren när han hängde runt den sjuttioårige filosofen som plötsligt arresterades och avrättades för hans släktingars skull.

*

Tränger lervällingen på? Ett utmärkt alternativ är Platon den noppriga byggmattan av plast som man isolerar husgrunden med.

*

Jesus på träkorset, Buddha föredrar korslagda händer och benen i kors.

Den magre och den tjocke.

O, Söndagsmatinéernas kompletta radarpar genom tiderna, folkreligionernas Helan och Halvan –

Alltid i tjänst att utmana och undfly den stygga världen.

Halvan, detta mirakel, som kan dra ner rullgardinen t o m i skuggornas värld, får sig enkelt en rök utan eld, blir uppburen fast han inte mist benen. Och Helan, galanten, som hela tiden snubblar på sina lösningar, lyckas faktiskt till sist trassla sig ur lärdomssätets labyrint som han lurats in i.

Men ständigt förrådda av världen, ut på gatan igen, tillbaka att baxa ett stentungt piano uppför branten.

Helan rätt självbelåten, experten på att ordna det bekvämt för sig, och därför den som får slita.

Halvan, som alltid skickas fram och alltid åker dit, hänger med huvudet, kliar sig i törnesnåret till kalufs och grinar: ”Why me! why always me!?”

Katastrof stup i ett.

Men de klarar sig till publikens förtjusning, överlever allt jävulskap, kvinnor, krig och krascher, även om Helan någon gång råkar bli återfödd som häst. De vandrar vidare i världarna. Odödliga!

Ridå.

Fröjd och upplysning i salongen.

*

Överhet och underkall.

Bara att klappa i händerna.

Åkallarbrasa.

*

Buddhisternas utåt stillastående liv är inåt en oupphörlig marathon, en ständig kapplöpning med Mara som behärskar den synliga världen med bedrägeri, lidande och död, och som använder allt i den för att snärja till fall, fall som går genom det synliga rätt åt helvete -; när en sträcka, en testhöjd, en prövobacke, en frestelsedal är avklarad väntar nästa om hörnet, med fördubblad kraft, på den nöjde, och när de värsta passagerna är avklarade utan svikt kommer bedövningen, likgiltigheten på den jämnade banan för honom, och när han med glans klarat de sega sträckningarna väntar honom de utmärkta stolarnas matthet vid rastställena, avstår han och går i mål står där segerns sötma och segrarens storhet och tar emot med öppna armar… Men vem står bakom det djävulska arrangemanget? Varför ska vi försöka löpa ifrån världen som vi fötts in i, lämnar den inte oss bakom sig tids nog? Dock, vilken muskulös klubb, och vilket befriat skratt hos dess världsmästare över att förföljaren skakats av, tävlan upphört… Hopp! där går ditt lopp igen, lopp lopp loppan…

*

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!”

Sådan inskränkthet, snål egocentricitet, storartad småskurenhet, bleknande fall av svartsjuka hos den som sägs ha skapat och besitter detta kakafoniska, motsägelsefulla, harmoniskt skärande, vasst föränderliga mjuka hela, och dessutom vet hur det hänger ihop!

Fader vår – en faderlös, svårt förbisedd, i behov av omätlig uppskattning, i konstant behov av att bli matad – vad vi generation efter generation fann i testamentet i leklådan.

*

T S Eliot anser att Dante och Shakespeare har delat upp världen mellan sig och regerar i var sin halva.

En blixtrande världslig och en osande andlig.

Han tycker att Dantes insiktsfulla översyn av det hela i Den gudomliga komedin åtminstone för diktare borde ha avgjort livsfrågan.

Själv hör jag hemma i sprickan som ingen rår över.

Själv sorterar sedan tidigt under Kapten Bölja, med Knoll och Tott.

Vågorna går och går på, alla slår över.

*

Fläckar, remsor, stråk; över hela strandöknen har vinden med snäckskal, flisor av skal, stenar, grus mejslat sig en skrift under den kupade himlens synglas,

stavelser vässade i intet,

pilar spända i intet

där hus, byar

*

Rosor och frost, dag.

*

På håll företer hästkastanjen i trädgården den utblottades anblick. Vid närmare betraktande ser man myllret av små hårda sporrar, redo att betvinga väder och vind, driva sig igenom allt, sporrar som sparkat undan de dröjande vissna löven.

*

Rödkindade potatisknölar och rödhake; fingrarna som en järngrepe i jorden.

Tröga mask, du ska få porla i vårsången.

*

En miniatyr. Här ses sex helgon med sina släta glorior och en vanlig människa utan. Helgonen är iförda vackra broderade dräkter och har turban under glorian. Den vanliga människan är naken så när som på ett par byxor, ingen huvudbeklädnad. Han halvligger på marken, de andra står runt honom. Ett av helgonen uttalar ett svart åskmoln över mannen. Ett annat av helgonen håller mannen i håret och om huvudet, ett tredje sträcker fram en stor kniv. Den liggande pekar fogligt på sin vänstra arm strax under armbågen.

Det är en avrättning som pågår på denna arabisk-persiska målning från 1300-talet. Offret är Hussein ibn Mansur al-Halladj, som i Bagdad en vårdag 922 piskades med 500 rapp, fick armarna och fötterna avhuggna, därpå korsfästes till allmän beskådan, halshöggs slutligen och fick kroppen bränd och skingrad i floden Tigris vatten. Huvudet på en pik sattes över en av broarna.

Han avrättades som trollkarl och en Satan förbunden, denne ännu idag kätterske sufier vars främsta brott bestod i att han sagt: ”Ana al Haq.”

”Mitt jag är Gud.”

Folket i Bagdad kände honom som den gudsberusade, sufiern som till skillnad från de andra i ullkappan ideligen talade med folket och predikade på gatorna och torgen, extatikern som påstod att förening med Gud var möjlig, för den som utplånade sitt jag och intill döden älskade Honom med hela den gudomliga kärlekens glöd. Mansur al-Halladj avvisade inte Islams lagar och föreskrifter, var tvärtom nitisk, hela Koranen kunde han utantill, men han ansåg att individens strävan till Gud var primär i förhållande till den jordiska lagen. Al-Halladjs anhängarskaror växte, myndigheterna fruktade för ordningen, prästerna hatade den besinningslöse, skamlöst förmätne.

I åtta år satt han fängslad medan de politiska intrigerna och teologiska vindlingarna utkristalliserade sig. I sju månader ska rättegången ha pågått, alla dokument från den förstördes.

Det berättas att på väg till avrättningsplatsen, bunden och i kedjor, ser en vän honom le, och frågar hur det kommer sig under omständigheterna. – Av tjuskraften i Hans skönhet, så som den drar de utvalda till Sin förening, svarar han.

Det berättas att när han får se korset och spikarna börjar han skratta så tårarna rinner. Sedan vänder han sig mot folkmassan, får se sin gode vän Shibli. – Abu Bakr, har du din bönematta med dig? – Ja, mästare. – O shejk, var snäll och räck mig den.

– –

”Malen flyger runt lampan ända till morgonen. Då vänder den åter till sina likar och berättar för dem om detta tillstånd i de skönaste ordalag. Så prålar den kokett i hopp om att bli fullkomlig.

Lampans ljus är insikten om verkligheten, dess värme är verklighetens verklighet, och det att nå fram till den är verklighetens sanning. Malen var inte tillfreds med dess ljus och dess värme och därför kastade den sig in i den helt och fullt. Och artfränderna väntade dess återkomst så att den kunde berätta för dem om vad den sett, då den nu inte var nöjd med vad den hört sägas. Men just då blev han tillintetgjord, reducerad till partiklar och spreds ut och blev till en återstod utan form, utan kropp, namn och egenskaper. I vilken mening kunde den sedan återvända till sina likar? I vilket tillstånd, efter vad den nu uppnått? Malen blev en som kom till direkt seende, något som är oavhängigt av berättelser och tradition. Och den som har nått fram till Den som ses, är oberoende av visioner.

Dessa satser har ingen sanning för den likgiltige, ej heller för den som är utsläckt eller har förbrutit sig. Och inte för den som fikar efter förgängliga önskningar. Som om jag var jag, och som om jag var Han eller Han mig. Och skydda mig inte mot mig själv, om jag säger: jag är.”

(Al-Halladj, Kitab al-Tawasin)

*

I avisen Vestkysten hålls elden högt. Hamnstaden Esbjerg planerar en väldig landbaserad förbränningsanläggning för kemikalier, meddelar man belåtet, emedan nordhavsstaterna avtvingat varann ett förbud mot förbränning till havs av sopor och kemiskt avfall. ”Stora exportintäkter är att vänta på det här området”, säger kommunalrådet. Vad det kommer att flyta in, när Vadehavet stiger igen – tilbud! pestalger, såriga sälar, gapande plattfisk, sjöfågel, myrspovar, arktiska snäppor…

Blygrått. Skyarna trummar.

Regnbågen, lock över Esbjerg, ett dubbelt.

*

Ministrarna pulserar hastigt förbi i sina uppskjutna kvicksilverpelare högt där uppe, på väg till New York, London, Bruxelles och andra kurviga feberhärdar; här, i hjärtat av Vesterhavet, i Ho bugt, är det nästan stillestånd. Ho bugt, den vidsträckta grunda fågelviken, som ett nytt nödigt kraftverk ska förvandla till pissoir och utgjuta sitt ljumma spillvatten i. Så blommar det! Och frukt, Ho vet, gemene man –

*

Inkontinent kontinent,

*

En regnbåge upp och ner, med fästena i himlen och krönet som botten mot jorden, ser min kvinna på sin vandring, som en bägare att fyllas eller tömmas.

*

Vägen upp och vägen ner är densamma, säger Herakleitos. Dag och natt är ett, krig och fred är båda Gud.

Och Martini Luther specificerar torrt, förbannande alla upproriska bönder med sina resta bräden: Den som hänger, slår till marken, steglar, halshugger, bekrigar – är Gud, inte människorna.

Protestanter, för djävulen…

*

Har en tid umgåtts med Gottfried, Guds fred med dig, som tvingades leva igenom två världskrig och några privata. Gottfried Benn, den kanske främste av de entartete tyska expressionistiska poeterna, essayist och läkare med underlivet som specialitet, forskaren i kroppens och värdenas sönderfall, en föraktare av den mekanisk-materialistiska världsbilden som i stället för krasshet, massmarknad, lustans klådor och skenets demokrati ville höja den europeiska kulturen, i en strävan mot ande, konstens förverkligande i liv – och i mogen ålder föll för nazismens anti-kapitalism och deras symbolbemängda spektakel. Ach, misstaget varade väl bara några år, vid -34 var du bortstött av partiet, avskräckt, dödsförskräckt, fick snart skrivförbud som en kulturfara och därtill indragen praktik, bara att försvinna ut i periferins anonymitet som militärläkare, där du i hemlighet fick blåsa dina glas för ingen; stämplad, stämplad på alla sidor, hade att leva härmed till nära de åttio; dina glas, dina sköra, bubblande glas –

*

En sak är säker. Även om för Gud allt är lika, allt lika giltigt, ah, likgiltigt, så är han förbannat ombytlig.

Och blott ett vet man säkert att han hatar – långtråkigheten.

Men måhända är han den outtröttlige affärsinnehavaren som bara inventerar skrymslena i lagret. Eller den svalt engagerade forskaren som måste lära känna alla möjligheter ur alla tänkbara aspekter? Uppfinnaren som gång på gång kör igenom det hela för att utröna ett litet oklart fel någonstans?

Prismat vrider sig, som en karusell.

*

Cell med identitetsproblem av fri vilja.

Isoleringscell.

*

Fjällström stiger upp och vattnar alpviolerna på skrivbordets topp, de unga spetsigt vita och de fullt utslagna med mörka ringar runt ögonen och kronbladen bakåtvikta av blåsten.

*

Ur evolutionistisk synvinkel är Sokrates och Jeshuas uppståndelse och segertåg över världen något nytt: de missanpassade som inte alls överlevde, som med jämnmod lät sig dödas, som saknade all fysisk, politisk och militär makt att driva igenom sin vilja bland de strongare artfränderna, inte ens efterlämnade skrifter; dessa som verkade för en faktor som går på tvärs av överlevnadsvillkoren i biologisk mening och som går utöver individen – anden.

Hur så definiera livets struggel, vår survival och fitness?

De sådde frön som ännu bara börjat spira.

Frön till för tidig blomning.

*

I sin historiesyn ser Marx dubbelt, bländad av Hegel och chockad av den verklighet han finner omkring sig.

Hos Hegel utspelas historien mellan motsatser, allt går fram i en serie av negeringar, där den negativa polen på ett stadium slår över i ett positivt tillstånd på nästa och där det hela blir bättre. Marx såg sin tids motsatser, arbetarna som var kapitalets absoluta negation, fattiga, förtryckta, utsugna för att berika besittarna av allt – och han tyckte sig samtidigt se att det var dessa som skulle komma att bryta kapitalets ordning och visa vägen till det nya, rättvisare samhället: de utgjorde den revolutionära klass som bar det framtida, högre i sitt sköte. Som framstegsman slöt han sig till dem, och gav sig i kast med den filosofiska uppgiften att bli huvud åt fostret och lirka fram det i historien.

I de historiska studier han sedan bedriver finner han visserligen klasskampen, förtryckare och förtryckta överallt, men i analysen av produktivkrafternas omstörtande utveckling framträder en ny formel, som förbises lika fort som den ses. Det är nämligen inte den utsugna, absolut berövade polen i samhällsformen – bönderna i det feodala samhället eller slavarna i slavsamhället – som utgör den revolutionära klassen. Bönderna är förtryckta, ja, upproriska och mot orättvisorna kämpande, ja, men den omstrukturerande klassen, bäraren av den nya samhällsformen är borgarna, en helt ohegelsk klass som verkade vid sidan om och oberoende av böndernas och feodalherrarnas motsättning, handlade med de förra och lät sig beskyddas av de senare, som de bidrog till att berika; besittare också de, men av något nytt, som just börjat genomsyra helheten: affärer, varor, produktion i stor skala – och förtjänst istället för ära. De utgör en revolutionär klass inte i kraft av förtryck och negation, utan av expansivitet och annat sätt att verka och värdera.

Härav det egendomliga att Marx’ Kommunistiska manifestet i så hög grad är en lovsång till huvudfienden, borgarklassen, vars radikala omvälvning av världen målas entusiastiskt och tvetydigt.

Om Marx inte låtit det hegelska filosofögat sudda synen på det materialistiska ögat, skulle aldrig arbetarklassen ha stått sig för honom som den revolutionära klassen, denna så förförande självbild för de förtrampade – en klassillusion i marxistisk mening, något man dock själv menade sig fri från, men som alltsedan begynnelsen trasslat till synnerverna och hjärnbanorna för de radikala socialisterna och kommunisterna. Deras öde blev att ständigt ha med klassförrädiska arbetare och korrupta medlöpare att göra, eländiga offer för kapitalistisk konspiration, typfall av falskt medvetande. Och de rättroende blev sålunda tvungna att sätta sin lit till skrupellösa ledare och kontrollapparater, som först och främst undertryckte arbetarna, för att man helgjutet skulle kunna utveckla produktionen – precis som kapitalägarna…

Mar.. kryss. Mar – kors.

En filosofisk förförelse desto oemotståndligare som det bakom den marxska dialektiken hägrade en annan skickelse: De sista skola bli de främsta! ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli!” – ett eko från Ljusets barn i Qumran, viftande med vapnen, i permanent revolt mot Mörkrets anhang – vidarefört i internationell skala – för ett gudsrike på jorden…

Felsyn, lika gott? – arbetarnas intressen som verkligen behövde förening, tröst och upprättelse för sin självkänsla… hm.

Karl Marx. Jättehjärta, som vann över det väldiga huvudet! Eller var das kapitalt tvärt om?

*

Karlen Marx, någon vunnen terräng? – Få se nu. En revolutionär klass i vars hand framtiden efter kapitalets epok alltså skulle ligga, en klass utan behov av demonstrationståg och kamporganisation? tyst och till synes samarbetsvillig, utvecklande sig genom allt komplexare tekniker, processer, produkter, fascinerad av fantastiska samspel och remarkabla effekter – funktionen viktigare än all förtjänst…

Står vi kanske nu i det förutspådda brytningsskedet, där den härskande klassen inte längre behärskar de oerhörda verkningar som den allt potentare teknologin satt i deras händer, där deras värderingar av rörelsefrihet, varor och vinst visar sig odugliga, bankruttmässiga, katastrofala? – då verkningarna inte längre går att hysa i kategorin vinst/förlust eftersom själva syret hotas.

Människorna, desorienterade i de gamla ideologiernas spillror… med ropen som växer – på mer och bättre teknik, kontrollerade processer, som ska frälsa oss ifrån kapitalets ondo.

Teknomanerna själva är sedan länge tyst ifärd med att bygga om klotet.

Driver oss galna, tills vi böjer oss för deras modell – hellre än intet.

Och en ny omöjlig historia tar sig början.

*

Teknomanen –

Myterna har länge varnat för typen.

I Bibeln är han en riktig orm och all synds upphov, själva Satan, den fallne ängeln som vill vara Guds jämlike, en förvisad som tyvärr visar sig allestädes närvarande.

Hos grekerna en manipulatör och tjuv av gudarnas eld, som dock får en plats i utkanten av människovärlden, där han som en hund får finna sig kedjad, sitta ensam vid en klippa – sliten och med magsåret som varje dag rivs upp av rovfåglarna som vill profitera på honom – innanmäte som han dock på ett för berättaren obegripligt sätt under natten lyckas läka igen, eller formar han sig ett nytt? han lär kunna forma människor av lera – för att alltsamman så ska börja om igen nästa dag för titanen Prometeus.

Men Zeus försonar sig med Prometeus och sätter honom till insegel för den mänskliga kulturen.

Teknomannen, också en skapare av labyrinter. Myten berättar om konstnären Daidalos, alla senare ingenjörers skyddshelgon, hur han tillsammans med sin son av härskaren blev instängd i den labyrint han själv skapat, för att där möta djurgudens vrede och dö. Men Daidalos överlistade både sin egen labyrint och djurguden: han skapade far och son vingar av fjädrar och vax och de kunde flyga upp ur undergången.

Fast de nutida ingenjörerna vill gärna glömma att med Daidalos får de också sonen som är Ikaros, vilken under flykten blir berusad av sin plötsliga flygförmåga, stiger mot höjden, ska hälsa på solen! – varpå det jordiska byggnadsmaterialet, avsett för idoghetens mer reguljära kamrar, smälter och Ikaros förlorar alla sina fjädrar – störtar i havet, försvinner, avbryter släktledet.

Bilden i tidningen Alternativet på den väderbitne, förtvivlade västkustfiskaren som tror sig aldrig mer kunna gå ut på fiske i Kattegatt. Havsbotten full av ruttnande fisk som de får upp i näten… Värö bruk, Ringhals, Volvo, Göteborgs stad…

Vad utgör den nya underklassen?

Hör namnen på dess försvarare: Miljöpartiet, De gröna, Greenpeace… detta helt nya fenomen i europeisk politik, vars ankomst kan markera början på ett epokskifte.

Det exploaterade och förtrampade är det naturliga biologiska livet, växterna, träden, djuren, fiskarna, fåglarna – och människorna, alltjämt ludna runt könet och på huvudet.

Vilka nya lojaliteter att vänja sig vid.

Vilka nya krafter att strömma till.

Samtidigt – att deras problem, liksom tidigare för arbetarklassen, under omständigheterna endast praktiskt löses i och med utvecklingen av andras förmågor; teknologi, vetande, kontroll – genom samarbete, kamp på liv och död, uppgivenhet.

*

Tidig snödags söndag.

Mås seglar med sol under vingarna.

I trädgårdens skugga vaggar sig en stel skjorta med armarna handfallet utsträckta, som störtad från linan, fasthakad i frågetecknet som sticker upp ur halsen.

Ett fjäderdun spelar i det glesa lärkträdet utanför mitt fönster. Urhavet omkring oss glittrar.

*

Besöker den härliga Picassoutställningen på Louisianamuséet, en upplevelse, med den åttio till nittioårige Picassos odygdiga, sprakande, storskaliga målningar – av en intensitet som framlockad av det överseende och den förströddhet han som passerad legend möttes med de sista decennierna, som frammanad av den annalkande förintelsen. Hombre! denne färgstarke matador.

Den konstnär han satte högst på sin parnass dessa år, storsäljaren, världsmästaren i sitt sydfranska slott, var – van Gogh, målaren som aldrig sålde en målning och försvann okänd. Men solarna! hos denne antände ökennomad på Cotes d’Azur –

Ja, men och fast –

Samtidigt med Picassoutställningen har Liljevalchs konsthall i Stockholm en utställning som heter ”Före Picasso, afrikansk konst i svensk ägo”, glest besökt och överväldigande.

Tur att man är vit och van, framstegsvänlig och västerlänning, en som ser det primitiva hos dessa okända folk, men frisinnad nog att finna intressanta inspirationskällor för den moderna konstens höjdare i 1900-talet. Annars skulle man förargligt tvingas erkänna att vi rör oss med frukter och kryddor importerade från kolonierna, stöld och efterbildningar, men adapterade till salongsmiljö, med schäslonger, blomsterarrangemang, fnask, fioler och kissemisser – i färger som klatschar, gestiken poserad, uttrycken gräller ikapp med reklamen, där de oftast slutar efter några decennier – just så som vi vill ha det.

Sällan eller aldrig når storstädernas och galleriernas konst den renhet, den laddning som finns i den afrikanska konsten. Dämpade eller inga färger, ofta litet format, sparsamhet i linjer – men här framträder tillvarons centraler, främmande, oerhörda, magiska. Konst som har sin uttryckskraft av det bottenlösa och överskridande som något upplevt, konsten i skärningen av mänskligt och icke-mänskligt, djuriskt och kosmiskt. Även som det först förefaller enkla tygtryck och vävar med regelbundna mönster visar sig snart börja kasta, utveckla sig asymmetriskt, förvandlas, byta identitet, så att man efter en stund finner sig inne i något osägligt.

Trots ”abstraktion” och ”obegriplighet” är detta en konst som levt behövd och total bland människorna, i varje by, förenad med sång, dans, trummor, en konst som upptar människorna i sig och i extas förmedlar dem, förenar, avskiljer…

Inga signaturer, inget årtal, ingen prislapp. Individ, tid och rum upphävt. Konstverket besitts inte, det besitter, en reell makt, utöver människorna.

Denna konst! som vi långt lämnat bakom oss.

*

– Min herre, min bästa herre, det måste talas ut om det här. Vad, jag bara frågar, och jag fattar mig kort, tid är pengar: vad har egentligen all fågel eller fisk, mott och mal, ekorrar, uttrar, gråsuggor, blåvingar, vitsippor, vildsvin, hajar, grodor, kråkor, bockar, tackor och gnu vet allt – vad har de egentligen åstadkommit under alla sina årmiljoner?! Har de uppfunnit några hjul som kan snurra? Har de skapat någon världsbild så de vet om det är jorden eller solen som är snurrig? Har de gett stjärnbilderna namn och förstått att ställa horoskop? Forskar de i vågor och partiklar? Har de gjort några kunniga naturprogram i TV? Eller en enda träffsäker satir över människoartens dårskaper? Vad har de hört om tonarter och tolvtonssystem? Har de ens teologi? Överhuvudtaget moral? Efterlämnar de några mäktiga ruiner man kan resa och beundra? Knappt de lämnar benknotor efter sig så en vettig människa kan datera dem. Jord är allt vad de blir, jord, jord, jord… Inte en enda individ känd! ingen framstående! Nej, inte på minsta vis bevisar de sitt värde eller rättfärdigar sin plats i tillvaron. Producerar ingenting annat än skit! – om uttrycket ursäktas. De tuggar och tuggar sig igenom tiden, utan sinne för Historien. Absolut primitiva, ett passerat stadium! Ett förtret som ideligen korsar våra vägar. Och jag menar, när resurserna nu börjar bli så knappa, vad ska vi egentligen ta oss till? Titta på dem kan ju vara trevligt, djurparker, fjärilssamlingar, bilderböcker… Några till husdjur för alla dessa ensamma att klappa om och promenera, utmärkt. Till bordet, förstås, i den mån en syntetisk, garanterat ren, moraliskt acceptabel och alltigenom näringsriktigt komponerad konstföda – visserligen alltjämt under utveckling – behöver varieras. Men några som fritt far runt har vi helt enkelt inte råd med. Min herre, är det inte rätt? nog är det förnuft! vad sägs? – nej, nu måste jag skynda, fullt upp! för att det ska bli nånting av det hela, alltså…

*

Släktet, bestämd form av grundformen slakt.

*

Hur länge kan människans herravälde på jorden sägas ha varat? – 500 år, 5 000 år? Är det sent, snart för sent, för denna blixtrande art, eller bara i början?

Vad är drömmen om ett tusenårsrike. Dinosauriernas välde varade i 150 000 000 år.

Men se, över, under, runt dem och oss: en gemensam, mjukare, fogligare, outrotligare makt, vars välde varat i över 4 000 000 000 år och alltjämt består: det gröna, växterna, med allt livs skimrande andedräkt.

Även om vi skulle sluta med ett nästan omärkligt svart streck i jordräkningen, blir det för planeten blott som en liten feberkris, lik den i kroppen när en bakteriehärd dör ut.

Bollen rullar.

Spela inte! spela!

*

I gränslandet, innerst på randen mellan land, hav och luft ligger samlad i drivor den is som blev, sköra ytor av klarhet, större och mindre flak, skjutna i och över varandra, korsande plan, fragment resta i våningar, av vattnet och den ljumma vinden oregelbundet formade med hålrum, passager, vidöppningar, abrupta vinklar och hävande brottlinjer; flak, av sanden präglade i egenartade gestalter, med fogar från länge sedan övergivna trakter, med konstrukt från oprövade, snabbt förbiilande dimensioner, en det tårsalta vattnets skulpterade kalligrafi, där det sneda solljuset blandar in en vass tunga vitt som sprängs i alla färger.

Vatten som stiger och sjunker, rörande försiktigt i församlingen, tonar in, suckar ut, accentuerar, varierar de vibrerande stämmorna, klingandet, frasernas uppbyggnad och fall, de sköra flätningarnas, kristallinska anföringarnas fugor som möts av smältvattnets kontrapunktioner.

Långt ute hörs djupets rytningar över jordskorpans motstånd som sonat, förundrat sus; från bak klitterna svingar en plötslig trut sin skarpa hunger ut över den vidsträckta sanden.

Stilla och i rörelse står människan.

*

Gråblåst.

Isen har upplösts.

Genom en öppning i molntäcket skjuter en ljuskvast, sveper över den nakna marken.

*

Medan jag plockar de sista grönkålsbladen kommer grannfrun, Inger, den gamla sjömansänkan, som jag i går bad sköta husnyckeln medan vi är bortresta.

– Nyckeln! jag kan inte ta hand om nyckeln! ropar hon redan innan hon kommit fram. Jag har inte kunnat sova på hela natten för den där nyckeln! Jag blir så orolig; ja, det är inte det att jag inte vill, måste du förstå, men nerverna – ah, jag har vad de kallar en ångestneuros, ända sedan jag var liten, jag tar alltid en tablett på kvällen för att sova, och nu när jag tänkte på allt som kan hända med huset…

Den gamla kvinnan, alltid så käck och beställsam, som i åratal klarat sig ensam, som levde ensam igenom tysk ockupation, med ett maskingevärsnäste i trädgården, som efter kriget samman med sin kapten befarit så många hav – tanken på nyckeln, att hon skulle ha nyckeln till det okända huset där vad som helst kan hända, fick hennes ångest att tränga sig fram trots sömntabletterna.

Ångesten för nyckeln.

Skräcken för öppningen.

*

På aftonen ser jag i skenet från skrivbordslampan mig själv sitta i ett fönster infällt i mörkret.

Gapar, vrider och sträcker halsen, skruvar på ryggraden, som en höna som satt något i halsen.

*

(Fanø, Danmark, 1988)

Roger Fjellström

/Från årsboken Halifax nr 8 1994, red. Rolf Aggestam och Katarina Frostenson. Wahlström & Widstrand.